Det hela blir ännu sjukare nu när jag tänker mer på det. Fattar ärligt talat inte att du är borta? Vadå borta? Du kan inte vara det? Du som alltid funnits där från den dan jag såg dagsljus för första gången. Enda sedan barnsben har du varit där för mig. Och nu är du borta? Även fast det har gått två år har jag inte förstått det. Det finns stunder då jag verkligen försöker övertyga mig själv om att det inte är sant. Jag ser dina bilder och hör din röst i huvet, och jag säger till mig själv: Nej du kan inte vara död? Jag vet att du inte är det. Det är bara en otroligt hemsk mardröm som jag snart kommer vakna ur. Men sen slår tanken mig att du faktiskt är borta. På riktigt!

Gråter som en bebis. Skakar. Vet helt enkelt inte vart jag ska ta vägen. HUR kunde detta hända? Dig som jag alltid träffade när jag var liten. Speciellt under loven när jag var hos mommo och du alltid kom och hälsade på. Tänker på hur du alltid fick mig att skratta och sa dem mest knäppa skämten och gjorde de mest roliga minerna, som gjorde mommo galen men jag bara skratta. Precis så som en liten flicka vill göra. Hur vi kollade på Simpsons tillsammans och pratade om den nyaste musiken. Om hur glad jag blev när du då och då kom oväntat hem till oss och hälsade på, stannade och tittade på barnprogrammen med mig. Umgicks. Nej nu får jag den tanken igen, du kan bara INTE vara borta! Det existerar bara inte i min värld. Jag förväntar mig själv att när som helst se dig utanför våran dörr och säga "heeeej mathilda" Fan fan fan. Det kommer aldrig mer hända. Jag vet det, men jag vill inte veta det! Vill inte vill inte vill inte. Verkligheten är för hemsk ibland. Vill bara fly från allt. Jag gråter nu, och inte blir det bättre av att jag lyssnar på låtarna som vi spelade på din begravning. Men jag bara måste. Det jobbigaste är att jag kan titta på hur många bilder som helst och minnas, men jag kommer aldrig mer få höra din röst! Aldrig! Jag hör den i huvudet, men minnet blir svagare och det dödar mig. Jag vill att du ska vara här, leva med oss. Din bortgång knäckte oss alla. Mamma var hjälplös, för att inte tala om mommo. Saknaden är så ofattbar så det är inte sant. Du var en speciell del av oss alla, och det kommer du alltid vara. Oavsett om du inte går här på jorden tillsammans med oss så finns du alltid med oss i våra tankar.